upphör aldrig att förvånas

det här känns lite pinsamt för mig, men jag har ett erkännande. idag var första gången jag spelade street fighter på ny teven. JAG VET! helt oförlåtligt. en hel vecka har gått och jag har knappt hunnit tänka tanken att det måste göras. (jo det har jag visst, ibland efter att jag gått och lagt mig har tanken slagit mig. jag har nästan varit påväg upp igen för att slåss några rundor.) men idag fick jag iaf besök av sofia och det lirades en hel del.

och nu ikväll var det som att jag var tvungen att ta igen all missad speltid på nå sätt. så jag har spelat igenom spelet tre gånger med olika gubbar. låst upp två nya karaktärer. så jag har ju inte legat på latsidan iaf. jackie chan kopian fei long och dan - mannen i den rosa morgonrocken (GAYGAYGAY). det kan ha å göra med den extremt låga humornivå man begåvas med när man är trött. det kan också ha att göra med att dan är en karaktär utom min världsbild. men jag har aldrig skrattat som jag skrattade när jag spelade igenom spelet som honom. det har resulterat att vega numer är helt och hållet solklart normal med mina nya mått mätt.

dagens musik: lät volbeat dvdn gå på rullning idag medans städning pågick. elvis metal 'n' roll.