ok, från att ha skrivit om krackelerade tankar och allmän status i livet (vilket för övrigt inte har ändrats ett skit)... TILL att skriva om något lite roligare. lite viktigare. TVSPEL.
det är dags för mig att berätta om madworld. upplevelsen. för att inte avslöja för mycket från början kan jag ju inleda med att säga hur mycket jag förstår hypen som varit kring detta spel. det ÄR snyggt och det ÄR nytt och fräscht. det liknar ingenting annat och förväntningarna har varit minst sagt skyhöga. men hur bra står sig spelet EGENTLIGEN? är detta SEGAs väg till ny framgång? från att jag startar spelet följer som jag förväntat mig; BLOD. litervis med blod sprutar åt alla håll när jag spetsar mina motståndare med gatskyltar, trycker upp dom mot förbipasserande tåg och sedan slänger in dem i jättelika propellrar. kreativiteten flödar. hur ska jag döda mitt nästa offer för att maxa poängen? so far so god.
den superpimpade gamehosten kliver in i bilden och välkomnar dig tillsammans med oändliga svordomar a' la snoop dog till din första challenge och förklarar att du ska kasta så många "motherfuckers" du hinner framför tåget under en viss tidsgräns... ungefär här börjar man känna spelets brister. trots att det är så pass nytt och fräsht så känns det redan innan du kommit igenom första banan som att du spelat detta förr. för det som följer är bara upprepning upprepning upprepning. oavsett hur många nya sätt du kommer att slakta på, eller hur många nya challenges du springer på, så känns det som att du spelar samma bana om och om igen. så jag tror sega får fortsätta hoppas på sina oändliga sonicspinnoffs för att nå tillbaka till den storhet dom faktiskt hade en gång i tiden.
MEN.. för guds skull. för att inte såga stackarna totalt så måste jag erkänna att spelet är helt klart ett värt köp för någon som vill ha något lättsamt att fördriva tiden med, och det ÄR otroligt skönt att bara stå och såga sönder motståndarna i stycken så att teveskärmen blir alldeles knallröd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar