bombs for the bomber

vad vore ett liv utan tevespel? världar att drömma sig bort i. låtsas vara någon man inte är. rädda prinsessor från ondskefulla monster. och kanske det bästa; (åtminstone för dagen) spränga sina vänner med färgglada bomber. om och om igen. i dag återfann jag nämligen en gammal förälskelse. jag hittade mitt nintendo DS. magi i en liten vit ask. hela dagen har jag och sandra suttit tysta som urusla stumfilmsskådisar, sida vid sida i soffan och stirrat in i spelets värld.

på ostadiga ben tar jag första steget för att spränga upp den stenmur som ringar in mig. för varje nytt steg jag tar blir jag snabbare och starkare, finner skatter och nya kunskaper. jag slänger hejvilt bomber åt alla håll och kanter. spränger allt och alla som kommer i min väg. jag känner att jag är oövervinnerlig. det är MIN tur nu. och just när jag ska ta det sista steget mot ära och berömmelse kommer den som en blixt från ovan. på en tusendel av en sekund tappar jag alla mina skatter, all kraft och mod, och ser min värsta fiende ta emot folkets jubel.

"men det är ju bara ett spel". NEJ! det är så mycket mer. tänk att få tillfälle att bara för en stund få vara folkets hjälte. storhetsvansinne kanske du skulle kalla det. och ja, kanske är det just det det är. det är därför jag tar modet till mig att spela igen, och igen, och igen. för att jag älskar känslan av att stå högst upp på pallen. känslan att vara en vinnare.

så nu sitter jag här hemma i soffan och tänker på dagens strider. kommer inte kunna sova än på några timmar eftersom det nu är helt omöjligt att sluta mina rödsprängda ögon. det är som tusen knivar sticker i hornhinnan när jag försöker blunda. och svaret på frågan; är det värt det? SOM FAN ATT DET ÄR! xD