forever happy is fucking insane

ester har nu levt halva sitt liv på mentalsjukhus. men jag är på jävligt ovanligt bra humör. och med tanke på mina planer för morgondagen hoppas jag att det håller i sig. tvättning, städning, baka 2 långpannekakor och lite matbröd kanske. som följd av dagens humör har jag och sandra varit duktiga och promenerat den ökända rutten brunflo runt. dom har även byggt upp en replika av rundan i central park, new york förra året. mycket uppskattat avbrott i vardagen av stadsborna, som annars mest kutar runt och viftar pickadoller i nyllet på varandra.

otroligt egentligen vad mycket nyttigheter man får för sig att göra när man är på godsidan. men det är ju inget som händer allt för ofta, för annars hade jag ju inget att ha ångest över att jag INTE gör. jag menar att ligga ensam på sofflocket i sitt bombnedslag till lägenhet och ha ångest äver att man; 1. inte umgås med sina vänner. 2. inte rör mer på sig. 3. inte orkar städa. och 4. inte ids göra något åt sin ångest. men ibland får man ju små ryck som hindrar en att somna in i den eviga döden, och faktiskt tro att livet är värt att leva. små glimtar av hopp.

en funderare bara appropå ingenting. blir en människokropp verkligen sådär härligt slemmig kroppsfettig när den förvaras i syrefattig miljö? jag tänker lite på braindeadkonsistens. (nej, jag har ju inte testat själv utan kollar som alla andra alldeles för mycket på film.) jag har förr trott att det är bara överdriven filmförsköning för att liken ska se lite sliskigare ut än vanligt. men efter att ha forskat lite i ämnet ( återigen film, serie, dokumentär whatev... jag har inte suttit ner och googlat precis) har jag kommit fram till att det kanske inte är så långt ifrån verkligheten ändå. vore väldigt tacksam för svar från någon med kunskaper i ämnet och som sysslar mycket med förruttnelseprocessen av den mänskliga kroppen o.d.